I drygt en månad och lite till har en betydande del av mina och redaktionens dagar gått åt till att få 2022.nu rulla så smidigt som möjligt — en uppgift som på förhand verkade betydligt lättare än vad det faktiskt var. Men nu har en vänskap med rutinen bildats, en relation som hittills verkar vara ömsesidig och gör arbetet relativt snabbt.

Idag skriver Marcus Schmidt om en pendel som enbart färdas i en riktning. Vissa verkar inte låta bli att ständigt försöka överträffa sig — och lyckas. Måste läsas!

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Förra veckan hölls en partiledardebatt på Stockholm Pride, och när jag i efterhand kollade igenom inspelningen märkte jag en skillnad mellan Piratpartiet och de andra partierna – för när alla andra partier pratade om att förändra pratade Piratpartiet om att stoppa. När andra partier pratade om att göra rätt i framtiden pratade Piratpartiet om vad som gjorts fel i dåtiden.

Detta är inte en särskilt medryckande retorik i det politiska samtalet, men är tyvärr något man väldigt snabbt hamnar i när man pratar ur ett integritetperspektiv. För det är ett politiskt område som enbart lever på att andra gör fel – ett högst reaktivt område som vi själva inte kan styra utan måste förlita oss på att andra gör snedsteg för att få uttrycka oss.

Integritet är en essentiell del av vår politik idag – och ska vara – men risken finns att i jakt efter halmstrån trillar vi allt djupare ner i integritetshålet och uttalar oss om allt mer drastiska händelser, och till slut kommer vi omedvetet att få den där foliehattstämpeln vi så desperat försöker undvika. För att inte måla in oss i ett hörn behöver Piratpartiets integritetspolitik utvecklas. Den stora frågan: Hur?

Klara Tovhult skriver insiktsfullt:

Valfläsk är inte min grej. Jag tänker inte få dig att tro att Piratpartiet kommer att göra livet för dig som fattig eller utstött lättare. Jag tänker inte sätta mig på en hög häst och påstå att jag vet vad som är bäst för dig och ditt liv. Det enda jag kan säga är att jag tror att de som har det sämst i samhället alltid är de som utsätts för störst misstro. Och om man börjar vända den misstron tillbaka blir åtminstone det sociala stigmat lättare. Det är inte allt, men det är ett steg åt rätt håll.

Att fattiga och på annat sätt förtryckta också blir hjälpta av fri information och ett fritt internet ser jag som en självklarhet.

Och även jag ser det som en självklarhet. Piratpartiets principer hade inte funnits om det inte vore för en stark tro på människan och hennes vilja att göra gott – annars hade diverse övervakningslagar kanske varit motiverade. Människan som kollektiv ska helt enkelt inte bestraffas för enskilda undantags misstag.

Piratpartiet handlar om två saker: Människotro och framtidstro, och det är något vi behöver uttrycka både starkare och oftare. Det är något som hela vår integritetspolitik baseras på, men vi har hittills enbart talat om det ur perspektivet vad staten inte borde göra, istället för vad staten borde göra.

Staten borde ha förtroende för sina medborgare, för det är först då som medborgare kan skapa ett förtroende för staten.

Piratpartiet är i grunden ett humanistiskt parti – det behöver lyftas!

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

I början fanns Kaos.

En av människans kanske viktigaste egenskaper är hennes möjlighet att skapa representationer och metaforer. Detta ger inte enbart möjlighet att uttrycka sig i fantastiska poesier om hur kärleken likt horisonten aldrig kommer nå slutet (det finns en anledning till att jag inte skriver poesi), utan representationer är själva anledningen till att vi över huvud taget har förmågan att uttrycka oss i ord, både fonetiskt och skriftligt. Ty ett ord är lika innehållslöst som vakuum utan dess innebörd; dess representation av en idé eller tanke.

Dessa innebörder för olika ord skiftar inte enbart mellan kultur och språk, utan även mellan individ och individ. En mening har aldrig samma betydelse för två olika människor, för dess betydelse påverkas av individens uppväxt, misslyckanden, kontext och reflektioner (eller brist på). Vare sig det är ord som lögn eller livbåt. Eller tid för den delen.

Just tid är extra spännande, för olika perspektiv på tid har präglat olika kulturer lika länge som begreppet har funnits, och har format hela samhällens sätt att fungera. I kinesiskan saknar man helt tempus och med det den västerländska synen på tid som linjär, utan istället har man bland annat diverse partiklar för att uttrycka när man ansett att ett läge har förändrats sedan tidigare, eller när något har passerat. Detta cirkulära sätt att se på tid härstammar från ett bondesamhälle där allt som spelade roll återkom dagen därpå. Solen gick upp och ner, årstiderna återvände, växters växande och så vidare. Ett sådant perspektiv gör att det lätt kan ses som att man har otroligt gott om tid på sig, och att då komma för sent till ett möte eller att förlänga en lektion ses som småsaker i vardagen. Dock har man under senaste århundradet blivit allt mer influerad av västerlänningar och deras behov av tidsprecision ju mer industrialiserat samhället har blivit, men orientaliska personers preferens av att använda vaga ord som ”om en stund” i kontexter som västerlänningar inte är vana vid skapar inte helt sällan förvirring.

Perspektiv återkommer i allt. Varför vi väljer att äta fullkornsbröd till frukost, varför man väljer att heja på ett visst fotbollslag. Eller hur det kommer sig att några promille i sänkt skatt kan upplevas som en återvändsgränd mot ett helvete fyllt med nazizombies och särskrivningar.

Det är nu vi börjar närma oss grunden för hur svensk blockpolitik ser ut idag. Vi har idag två politiska block där den största skillnaden inte ligger i politiken, utan i retoriken. Om vänster- och högerblocket skulle få måla upp var sin sida av en fjäril skulle målningen bli näst intill symmetrisk, men de skulle trots det fortsätta att argumentera över vems mönster på vingarna som var vackrast. Allt handlar om perspektiv, och vi lever i ett samhälle där politiker har blivit blinda för varandras synsätt. Och tills den dagen det slutas att diskuteras marginalpolitik och visionärerna får komma till tals kommer det fortsättas att suckas i skolor och klassrum när någon nämner ordet politik. Ett ord vars innebörd går mot en gråare betydelse för var dag som går.

Världen består inte av två fotbollslag.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

När man inte har bloggat på 3 veckor börjar ens bortförklaringar ta slut och det blir helt enkelt att inse att det beror mer på ren lathet än vad man vågar erkänna för sig själv. I sökandet efter ett passande ämne att skriva om hittade jag en fråga en god vän till mig ställde för några veckor sedan:

Hej Jimmy! Jag skriver uppsats på tema frihet och försöker göra en koppling till dagens politik. Kan man säga att ditt parti förespråkar ett fritt internet? Eller jag hakar mig så totalt på formuleringarna… Om du skulle skriva en mening som innehåller orden ”Piratpartiet”, ”vill” och ”frihet”, hur skulle det låta då? ”Piratpartiet vill värna om individens frihet på nätet”?

Jag gillar sådana frågeställningar då jag alltid varit mer intresserad av ideologi än sakfrågor. Jag tvingas återgå till den absoluta grunden av Piratpartiets politik, försöka se saker ur ett vidare perspektiv och fundera på vad det faktiskt är för grund våra åsikter står på. En grund som ständigt är i förändring, om än väldigt långsamt och försiktigt, då man i ett såpass ungt parti med lika unga principer inte sällan får nya insikter.

I vilket fall så blev mitt svar på frågan:

Hej Maria! Oj, detta var ingen liten fråga och jag skulle säkert kunna skriva en fem uppsatser om det här. Frågan är inte helt enkel då det väldigt mycket beror på vilket perspektiv man väljer att se det från. Jag ska försöka hålla mig kort!

Man kan säga att PP förespråkar mänskliga rättigheter ur ett informationspolitiskt perspektiv, vilket naturligt innebär ett fokus på internetfrågor då det är det medium som har störst informationsflöde idag och dessutom bygger på flervägskommunikation (och inte bara är en megafonkanal som till exempel radion). Detta skapar inte bara ett otroligt effektivt och snabbt sätt att kommunicera med varandra på helt nya nivåer, utan möjliggör även kartläggning på individnivå över vad, vilka, och hur man kommunicerar. Samtidigt som Piratpartiet vill hålla tillbaka detta övervakandet så mycket som möjligt vill man samtidigt värna och främja deltagarkulturen och möjligheten för internet att fortsätta utvecklas. Det blir en balansgång som kanske är svårare än vad man först tror, då en för hård reglering av internet för bland annat statens och operatörers roll riskerar att bli kontraproduktiv och ta död på den fria kultur som utvecklat internet till vad det är idag, medan en för lös skulle kunna leda till ytterligare missbruk från statens sida.

Det var ett sätt att se det på, men tar man detta till ett lite vidare perspektiv ser man dessutom vad informations- och kommunikationstekniken har skapat (och kommer i ännu högre grad skapa) för samhälle; ett samhälle där geografisk position blir en allt mindre viktig faktor, med mer öppna nationsgränser och där makten ligger betydligt närmare medborgarna än vad den gör idag. Internet skapar möjligheter till transparens och öppenhet hos en stat på helt andra nivåer än vad som tidigare var möjligt. Därför är de krav som Piratpartiet ställer på demokrati, transparens, öppenhet och medborgarmakt hos en stat otroligt höga.

Ett till perspektiv är att man ofta ser att de inskränkningar som görs just på dessa informationspolitiska frågor beror mycket på lobbyism hos stora bolag med ett vinstintresse i att inskränka i just dessa friheter vi försöker bevara och främja, och man kan säga att om man skulle göra en skala med polariteterna människa – företag skulle Piratpartiet hamna väldigt långt bort från det korporativistiska. Piratpartiet ser nya möjligheter hos enskilda individer att skapa och dela med sig av kultur och kunskap på ett aldrig tidigare skådat vis, men idag finns tyvärr ett problem i den hårda immaterialrätten som gör det extremt svårt för kreativa personer att skapa och remixa på de nya sätt som internet skapar.

Att forma en sådan mening du vill ha ur detta är lite knepigt. Ditt förslag stämmer in ganska bra och funkar absolut men jag känner att det inte riktigt täcker in alla delar, kanske på grund av restriktionen i ordval. Det närmsta jag kan komma fram till nu skulle kunna vara ”Piratpartiet vill värna om människors personliga frihet ur ett informationspolitiskt perspektiv”. Det är medvetet vagt formulerat (och gör dig därför kanske inte helt nöjd) då Piratpartiets politik är i ett tidigt stadium och sträcker sig in i områden vi knappt har hunnit börja titta på.

Mitt i diskussioner om datalagringsdirektivet, anonym vård och nätneutralitet kan det vara bra att ibland återgå till ursprunget och fråga sig varför jag tycker detta, driver frågorna och kämpar för ett framtida kunskapssamhälle. Det är enbart då man kan se var sakfrågorna passar in i ett vidare perspektiv, och enbart då vår politik kan utvecklas.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag sitter i vår valkretsledare Jacob Halléns enorma lägenhet och ser hur det tas pressbilder inför riksdagsvalskampanjen, och börjar för första gången på länge känna entusiasmen komma spridandes i kroppen. Valet känns nära nu, kampanjen är bara runt hörnet och primärvalet avslutas om bara två dagar! Jag lyckades precis få iväg min egna röstlista som blev lite av en rikslista med fokus på västkandidater, det känns dock lite för fel att rangordna sina vänner på det viset för att jag ska våga publicera den på bloggen. Primärvalet har varit väldigt utmattande på många sätt, även för mig som själv inte ställer upp, vilket har gjort att det blossat upp lite onödiga konflikter i partiet på grund av att folk suttit som på nålar i väntan på att det ska avslutas. En sådan här omfattande process kan inte gå helt smärtfritt första gången, och detta  bör vara en av flera saker att ha i åtanke tills nästa gång.

Men det känns bra nu de sista dagarna. Min förhoppning är att folk ska se avslutningen av primärvalet som en nytändning för ett större fokus på aktivismen; att som parti börja synas på samma sätt vi gjorde inför EU-valet. Vårt introverta fokus sedan 7 juni har förhoppningsvis även känts frustrerande nog för många att det blir en ordentlig rivstart. Dessutom har folk hunnit nyktra till sedan nyårsfestandet. ;)

Därför vill jag att var och en redan nu börjar tänka och planera:

• Vad ska jag göra för Piratpartiet under kampanjen?
• Finns det något projekt jag kan ta initiativ till?
  

Piratpartiets styrka inför valet ligger i vår kampanjorganisation, att vi har ett stort antal aktivister som kan och vågar ta egna initiativ. Vi har dessutom en ännu större andel medlemmar som vill hjälpa till men inte själva känner att de kan ta initiativ. Vissa av dessa behöver uppmuntring och en liten knuff, vissa är helt enkelt inte byggda för det.

Jag har tidigare berättat att jag har erbjudit tid och energi åt att hjälpa våra riksdagskandidater med det enorma arbete som ligger framför dem, men utöver det lär mitt största projekt under våren bli 2022.nu jag börjat bygga lite på. Det kommer bli en kampanj som fokuserar på det visionära inom Piratpartiet och som spinner vidare på vårt byggande av kunskapssamhället till nya nivåer. Det kommer involvera ett 70-tal skribenter, så hjälp gärna till redan nu! Mer detaljer vad det innebär finns på sidan.

Detta är ett projekt, mitt projekt. Jag vill se hundratals till!

Vad kommer du att göra?

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det brinner i en lövhög utanför en flyktingförläggning för barn. Här ställs vårt engagemang i Piratpartiet på sin spets. Kan vi ens tala om att vi bryr oss om mänskliga rättigheter om vi låter detta passera utan kommentar?

När Piratpartiet talar om medborgarrätt är det nästan alltid i frågor kring våra rättigheter på och kring internet. Men i principprogrammet talar vi om människorätt. Det senare avspeglas även i styrelsens senaste beslut om vård till papperslösa.

Vad vi menar är att det blir ett glapp i vad vi säger oss stå för och vad vi i praktiken står för. Vems rättigheter är det vi värnar om vi säger oss stå för mänskliga rättigheter? Ska vi tala om mänskliga rättigheter, medborgarrätt och människorätt behöver vi ta frågor om asylsökande och deras integritet på allvar.

Vi menar att vi har stöd för detta i principprogrammet:

”Piratpartiet skall och kommer att agera för att exponera och fälla en regering som partiet anser inte lever upp till den respekt för människorätt som man ska kunna förvänta sig av en demokrati. Vi anser också att en sådan respekt aldrig ska villkoras, exempelvis baserat på härkomst, etnicitet, religion, kön, handikapp, ålder, sexuell läggning eller politisk åskådning.”

Därför ska vi tala om att det är en mänsklig rättighet att få en dräglig asylansökan och en rättssäker prövning av den. Sverige bryter enligt Amnesty med flera mot asylrätten, och om vi bryr oss om mänskliga rättigheter hoppas vi att det såväl gäller flyktingbarn som kvinnor av utländsk härkomst!

Därför ska vi tala om den mänskliga rättigheten att inte behöva känna sig hotad i det land där man sökt en fristad, om eldar som tänds utanför flyktingförläggningar med minst samma emfas som när vi talar om att människor stängs av från internet.

Därför ska vi inte vara rädda för att tala om dessa frågor utifrån ett piratperspektiv med stöd i principprogrammet!

Vi uppmanar alla pirater som håller med oss att kopiera det här inlägget till sin egen blogg.

Klara Tovhult
Jimmy Callin
Göran Widham
Rikard Fröberg
Sammy Nordström
Isak Gerson
Johnny Olsson

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

För ganska exakt en vecka sedan var Rick Falkvinge och Anna Troberg på besök i Göteborg, där vi passade på att hålla ett internt möte för att främst diskutera organisation och det kommande valet. Ett väldigt välkommet besök får jag säga! Inte bara för det trevliga sällskapet, eller för att minst en bestämde sig för att ställa upp i primärvalet inför riksdagslistorna, utan även för att det tändes en gnista kring organisationsstrukturen i Göteborg. Detta har då och då tagits upp i chatter och på piratfikor, så det har legat och bubblat under ytan ett bra tag, men mötet fick upp diskussionen på en ny nivå. Kalle Vedin skrev tidigare idag en post om hans tankar kring hur vi är organiserade här, och även jag hade tänkt försöka ge mitt perspektiv kring det. Förhoppningsvis försvinner isolationsbubblan som finns kring Göteborg en aning samtidigt!

Vi kan ta det från början… PP Gbg började få någon som helst struktur i januari i tidigare i år (känns som åratal sedan), innan dess var det mest enskilda aktivister som utförde stordåd där Kalle Vedin måste vara den mest outtröttlige av dessa. Kalle var även initiativtagaren samt valkretsledare i Göteborgsorganisationen, en roll som han aldrig riktigt trivts i och som han då satt kvar i mest på grund av bristen av andra som ville ha rollen. Jag själv blev aktiv under den här tiden och vi började anordna piratfikor för att träffas köttligt oftare. Det var någonstans här det insågs att vi behövde en person som såg till att mailutskicken gick ut som planerat, då det inte var en självklarhet att det gjordes. Kalle har länge varit en jättebra initiativtagare till projekt och kampanjer, men organisationsdelen har aldrig varit hans starka sida och har mångt och mycket format hur det är strukturerat idag i Göteborg, mer om det senare. Informationsansvarig-rollen skapades och jag tog på mig ansvaret som jag än idag förvaltar. Några direkta riktlinjer för vad rollen faktiskt gjorde finns inte, men det har i princip hela tiden handlat om intern kommunikation och att se till att medlemmar får rätt information i rätt kanaler.

Och det är ungefär allt i vår organisationsutvecklingshistoria, mer eller mindre, förutom det faktum att antalet aktiva har mångfaldigats sedan dess. Man brukar prata om att Piratpartiet är en enda stor svärm, och just på grund av att Kalle aldrig riktigt velat vara valkretsledare, samt att vi samtidigt aldrig fått tummen ur och bytt ut honom, har det lett till att vi idag har tagit svärmstrukturen till sitt yttersta. I praktiken har vi och har aldrig haft något ledarskap, utan strukturen liknar mycket den man hittar hos We Rebuild.EU; kaosartad, flyktig, men när saker väl händer kan man samla ganska bra med manskraft. Alla kännetecken man ofta finner hos en internetbaserad aktivistgrupp, för det är ungefär vad vi är idag. En väldigt bra sådan skulle jag vilja säga, vi hamnade bland toppstäderna i EU-valsresultatet, men mer än en lokal aktivistgrupp är vi inte. Det syns bland annat på de svårigheter vi har att få ihop kommunfullmäktigekandidater, en aktivistgrupp och regelrätt lokalavdelning i ett politiskt parti drar till sig olika typer av människor; vi saknar helt folk som dras åt politikerhållet.

Snart kommer det äntligen vara val av ny valkretsledare, så Kalle till slut kan få som han vill och hoppa av rollen. Han har verkligen gjort ett hästjobb, jag och många andra kan inte tacka honom nog, så även om det är lite tråkigt att han hoppar av så får han nog mer gjort vid sidan av administrationen. Samtidigt som detta sker hoppas jag att vi kommer göra omstruktureringar i organisationen så vi går från den kaosartade miljö vi idag är i till att bli mer välstrukturerade. Mina förhoppningar är att vi drar till oss annat folk än aktivister samtidigt. Jag försöker inte på något sätt nedvärdera en aktivists roll i partiet, men en organisation mår bäst av både aktivister och ”politiker”. Mina tankar (och de flesta andras) går åt Tess Lindholms håll med utökat antal ansvarsroller, lite åt hur de i Värmland idag är strukturerade, och dessutom mycket mer väldefinierade vad dessa roller innebär tillsammans med regelbundna ledningsmöten. Den wiki vi har i Göteborg idag behöver även fixas till, då den inte är särskilt användarvänlig som det ser ut idag. Jag skulle nog helst vilja byta ut den mot en blogg som den nya ledningen har ansvaret att blogga från och sedan lägga wikin i bakgrunden för djupare information. En blogg är mycket mer igenkännlig, lättare att strukturera upp på ett lättbegripligt sätt och tack vare live.piratpartiet.se, RSS och annat trevligt mycket lättare att sprida dess information. Jag gjorde lite snabbt en mindmap hur jag tänker mig det struktureras i framtiden.

Om 10 månader är det dags för riksdagsval, det mest krävande valet hittills, och tills dess gäller det att vi står på en stabil organisatorisk grund. Det är väldigt viktigt att allt sådant klaras upp nu så vi kan stå enade lagom till sommaren när saker kör igång på allvar, för det sista jag vill förlora ett val på är på grund av interna konflikter skapade av dålig organisationsstruktur. Tills dess har jag troligtvis stigit ner i rollen som informationsansvarig i Göteborg då partiet har högprioriterats alldeles för länge framför andra viktiga saker i mitt liv. Fast lagom till sommaren kommer jag nog ha händerna fulla med massa annat, men det blir något senare att berätta! *cliffhanger*

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Hur många tror att vi kommer att ha det bättre i framtiden?

Fredrik Härén är en författare och föreläsare som för cirka två år sedan gjorde en par föreläsningar kring innovation, kunskap och globalisering  som visades på SVT. Internet glömmer aldrig och dessa ligger självklart uppe på YouTube nu. Även om jag personligen inte är helt förtjust i hans talarstil tar han upp många viktiga poänger under föreläsningens gång, och citatet ovan är bland det sista han frågar publiken, och resultatet är det som främst har fastnat i huvudet efter jag såg den.

En tredjedel av publiken räckte upp handen. Bara en tredjedel tror på en bättre framtid. Det är bara en tredjedel som har visioner kring en framtid som sparkar nutidens arsle i awesomeness. Jag tror jag börjar förstå varför världen är på väg åt det håll som vi idag ser, för det är ingen konstig utveckling ifall vi har politiker som ser ner på sina fötter istället för att fästa blicken bortom horisonten.

I mitten av 90-talet hade vi politiker som talade med leenden och glittrande ögon om det nya fantastiska internätet, som satte upp världsledande mål kring tekniken, som skickade det första e-brevet till Bill Clinton, som sa att inom 10 år skulle 90% av befolkningen ha tillgång till supersnabbt bredband. Resultatet blev bland annat en toppposition bland länderna som fildelar mest i världen. Internettrafik strömmar genom Sveriges kablar som hos inget annat land vilket har pressat utvecklingen på vår infrastruktur framåt ytterligare. Vi har mycket att tacka fildelningen för en ledande plats inom IT, en plats som börjar falla allt längre ner på listan. Vad hände egentligen?

Vi behöver återigen politiker som ser möjligheterna i ny teknik, och inte bara problemen. Vi behöver nya visionärer.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.