När man inte har bloggat på 3 veckor börjar ens bortförklaringar ta slut och det blir helt enkelt att inse att det beror mer på ren lathet än vad man vågar erkänna för sig själv. I sökandet efter ett passande ämne att skriva om hittade jag en fråga en god vän till mig ställde för några veckor sedan:

Hej Jimmy! Jag skriver uppsats på tema frihet och försöker göra en koppling till dagens politik. Kan man säga att ditt parti förespråkar ett fritt internet? Eller jag hakar mig så totalt på formuleringarna… Om du skulle skriva en mening som innehåller orden ”Piratpartiet”, ”vill” och ”frihet”, hur skulle det låta då? ”Piratpartiet vill värna om individens frihet på nätet”?

Jag gillar sådana frågeställningar då jag alltid varit mer intresserad av ideologi än sakfrågor. Jag tvingas återgå till den absoluta grunden av Piratpartiets politik, försöka se saker ur ett vidare perspektiv och fundera på vad det faktiskt är för grund våra åsikter står på. En grund som ständigt är i förändring, om än väldigt långsamt och försiktigt, då man i ett såpass ungt parti med lika unga principer inte sällan får nya insikter.

I vilket fall så blev mitt svar på frågan:

Hej Maria! Oj, detta var ingen liten fråga och jag skulle säkert kunna skriva en fem uppsatser om det här. Frågan är inte helt enkel då det väldigt mycket beror på vilket perspektiv man väljer att se det från. Jag ska försöka hålla mig kort!

Man kan säga att PP förespråkar mänskliga rättigheter ur ett informationspolitiskt perspektiv, vilket naturligt innebär ett fokus på internetfrågor då det är det medium som har störst informationsflöde idag och dessutom bygger på flervägskommunikation (och inte bara är en megafonkanal som till exempel radion). Detta skapar inte bara ett otroligt effektivt och snabbt sätt att kommunicera med varandra på helt nya nivåer, utan möjliggör även kartläggning på individnivå över vad, vilka, och hur man kommunicerar. Samtidigt som Piratpartiet vill hålla tillbaka detta övervakandet så mycket som möjligt vill man samtidigt värna och främja deltagarkulturen och möjligheten för internet att fortsätta utvecklas. Det blir en balansgång som kanske är svårare än vad man först tror, då en för hård reglering av internet för bland annat statens och operatörers roll riskerar att bli kontraproduktiv och ta död på den fria kultur som utvecklat internet till vad det är idag, medan en för lös skulle kunna leda till ytterligare missbruk från statens sida.

Det var ett sätt att se det på, men tar man detta till ett lite vidare perspektiv ser man dessutom vad informations- och kommunikationstekniken har skapat (och kommer i ännu högre grad skapa) för samhälle; ett samhälle där geografisk position blir en allt mindre viktig faktor, med mer öppna nationsgränser och där makten ligger betydligt närmare medborgarna än vad den gör idag. Internet skapar möjligheter till transparens och öppenhet hos en stat på helt andra nivåer än vad som tidigare var möjligt. Därför är de krav som Piratpartiet ställer på demokrati, transparens, öppenhet och medborgarmakt hos en stat otroligt höga.

Ett till perspektiv är att man ofta ser att de inskränkningar som görs just på dessa informationspolitiska frågor beror mycket på lobbyism hos stora bolag med ett vinstintresse i att inskränka i just dessa friheter vi försöker bevara och främja, och man kan säga att om man skulle göra en skala med polariteterna människa – företag skulle Piratpartiet hamna väldigt långt bort från det korporativistiska. Piratpartiet ser nya möjligheter hos enskilda individer att skapa och dela med sig av kultur och kunskap på ett aldrig tidigare skådat vis, men idag finns tyvärr ett problem i den hårda immaterialrätten som gör det extremt svårt för kreativa personer att skapa och remixa på de nya sätt som internet skapar.

Att forma en sådan mening du vill ha ur detta är lite knepigt. Ditt förslag stämmer in ganska bra och funkar absolut men jag känner att det inte riktigt täcker in alla delar, kanske på grund av restriktionen i ordval. Det närmsta jag kan komma fram till nu skulle kunna vara ”Piratpartiet vill värna om människors personliga frihet ur ett informationspolitiskt perspektiv”. Det är medvetet vagt formulerat (och gör dig därför kanske inte helt nöjd) då Piratpartiets politik är i ett tidigt stadium och sträcker sig in i områden vi knappt har hunnit börja titta på.

Mitt i diskussioner om datalagringsdirektivet, anonym vård och nätneutralitet kan det vara bra att ibland återgå till ursprunget och fråga sig varför jag tycker detta, driver frågorna och kämpar för ett framtida kunskapssamhälle. Det är enbart då man kan se var sakfrågorna passar in i ett vidare perspektiv, och enbart då vår politik kan utvecklas.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Göran Widham borta på Sagor från livbåten delar med sig av sina tankar kring Piratpartiets värderingsdokument och främst delen om vår syn på kunskap, ett måste att läsa!

Jag tror det finns ett antal outtalade åsikter som de flesta i Piratpartiet delar och som har att göra med vår syn på informationsfrihet att göra. Öppenhet, transparens och tolerans är inte något enbart staten ska ha mot medborgarna utan även nationer mot nationer, medborgare mot medborgare. Internet suddar bort statsgränser på ett aldrig tidigare skådat vis och finns enbart i den digitala världen som ett litet irritationsobjekt. Det är här kunskapssynen kommer in, en kunskapssyn de flesta idag delar och något som troligtvis kommer vara ett problem imorgon i takt med globaliseringen.

Världen över byggs det välfärdssamhällen mer än någonsin, och bara i Kina påbörjades 2006 5,5 miljoner universitetsutbildningar (varav 2 miljoner inom ingenjörsämnen). Under 2009 letade 4,5 miljoner nyutexaminerade jobb. Är det meningen att ett land som om några år kommer ha färre antal invånare än vad Kina får nyutexaminerade studenter per år ska kunna konkurrera mot detta? För Kina är inte längre enbart världens industrigolv, och västvärlden är livrädda för möjligheten att det en dag blir ombytta roller. När västvärlden bestämde sig för att bli världens kunskapkran och lämna producerandet till en billigare tredjepart stärktes immaterialrätten kraftigt världen över (i U-länder oftast motvilligt) för att hålla fast vid detta; resterande världen skulle enbart få använda informationen när vi tycker det är ok samt för dyra licensavtal. Den bilden blir allt skevare, speciellt i takt med en ständigt ökande siffra internetanvändare där vem som helst har möjlighet att vara producenten; områden som tidigare saknade naturliga tillgångar att exportera har nu hela den uppkopplade världen på andra sidan skärmen redo att konsumera dess produkter.

Ifall vi tar en titt på Piratpartiets politik ett ögonblick och studerar vad som skulle hända ifall vår immaterialrättspolitik realiserades världen över kan man snabbt göra ett antal antaganden:

• Världen kommer få tillgång till all tidigare inlåst kunskap utan licenskostnader.
• U-länder kommer ha det betydligt lättare att komma ikapp när produktionskostnader minskar.
• U-länder kommer sitta på billiga produktionskostnader, världens kunskap och tillräckligt med utbildade personer för att inte behöva köpa hjärnkraft från de tidigare kunskapsproducenterna.

Väst kommer med andra ord tappa stora mängder inkomster och affärsområden i och med att kunskap och information släpps fri. I ett samhälle med kraftig inflation av kunskap minskar värdet i det nämnda. Man har inte längre något intressant att konkurrera med för att kunna tillverka de där skorna borta i öst till billigare kostnad. Vi är dömda!

Nåja, det löser sig. Först och främst ger jag inte mycket för vi mot dem-mentaliteten ovanför, och när kunskapsmonopolen tas bort görs tävlingsreglerna något mer rättvisa världen över. Kanske tävlingsinstinkten och visionerna återkommer hos länder som länge haft det lite väl bekvämt på andras bekostnad?

Men det finns faktiskt något som kan göras! För att återkoppla till Görans bloggpost om vår kunskapssyn finns det ett affärsområde man försummar än idag, och det är vad som sker mellan processen kunskap och tillämpad kunskap: Innovation och kreativitet. Ett område med outnyttjad potential som inte går att kopiera. För varje individ är unik med sitt perspektiv och sätt att tänka och hitta lösningar. Det handlar om att uppmuntra och ta tillvara på kreativiteten på ett helt annat sätt än vad som görs idag, och det börjar redan på dagis.

Det är nu man märker hur informationspolitiken vävs in i allt fler områden, allt det handlar om är att se vad för konsekvenser politiken får på samhället. Piratpartiet har haft sin fyraårsdag och vi har hittills främst inriktat oss på immaterialrätt och integritet. Att hålla annan politik utanför var ett oerhört viktigt beslut, då man som nystartad organisation omöjligt har förmågan att hålla allt för många bollar i luften samtidigt. Men organisationen växer och mognar, liksom vår politik. Det handlar om att ta små steg, ha tålamod och låta det komma naturligt.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Karaoke är som på de flesta platser  i Östasien ett väldigt populärt sätt att umgås och tillbringa lite tid med sina vänner på i Kina, på den nivån att man ofta får enskilda privata rum för sitt sällskap. Inget större problem enligt Kinas kommunistiska parti, så länge det inte sjungs fel typ av låtar. Men som med mycket annat har spelreglerna förändrats i och med internets etablering.

På grund av möjligheten att kunna köpa låtar on-demand över nätet har partiet börjat installera ”svarta boxar” på ett hundratal karaokebarer runt om i provinsstaden Chongqing och man har även påbörjat installationen i Zhengzhou, en lite mindre stad med sina drygt 7 miljoner invånare, med hela provinsen Henan som mål. Till en början var experimentet till för att börja på ett STIM-liknande vis hålla koll på vad för musik som spelades så man kunde ta provision för rätt låtar, men eftersom möjligheten finns och ändamålsglidning är regel snarare än undantag har verktyget börjat användas till att se till så att det inte sjungs ohälsosamma låtar.

Ohälsosamma låtar?

“Musikbiblioteken har över 30 000 låtar, och nya sånger görs varje dag, vad som är hälsosamt och inte? Det finns ingen standard”

- Wang Tianhong, biträdande inspektör för provinsens kulturdepartement.

Nåja, de var i alla fall vänliga nog att inte bekosta barerna för denna svarta låda!

Via ChinaHush

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

I förrgår var fröken vice partiledare Anna Troberg på besök i Göteborg och föreläste om IPRED under seminarieserien God Jul Önskar Storebror. Som man kunde förväntat sig var det en mycket pedagogisk och intressant genomgång av lagen som även tog upp de ständigt återkommande frågorna kring hur artisterna ska få betalt, frågor som jag personligen tycker vi hittills har varit dåliga på att svara på ett tillfredsställande sätt. Därför jag blev glad att jag stötte på några nya perspektiv jag själv kan spinna vidare på senare!

En tankegång som jag haft surrandes till och från i huvudet under en längre period, och som dök upp återigen under föreläsningen, är att trots all den otroliga mängd negativ PR upphovsrättsbolagen fått på grund av sin ständiga jakt efter piraterna fortsätter konsumenter att köpa deras produkter. En stor andel anser troligtvis att bolagen besitter en girighet och avsaknad av moral, men de fortsätter trots det att köpa deras produkter. Varför?

Varje produkt inom kulturbranschen är unik, och tack vare lagstiftningen som den ser ut idag har enbart innehavaren av den ekonomiska upphovsrätten rätten att sälja produkten. Tack vare detta monopol blir det otroligt svårt att konkurrera om en produkt på samma villkor som gäller i andra marknadsbranscher just för att ett konkurrerande bolag inte kan erbjuda bättre villkor eller pris, utan det är någonting som lämnas till återförsäljarna. Återförsäljare som för övrigt redan har riktigt tuffa avtal från bolagen och där svängrummet inte är det största. Det finns med andra ord väldigt få möjligheter idag att på ett lagligt vis njuta av en upphovsrättsskyddad produkt utan att stödja mellanhanden som äger den ekonomiska upphovsrätten, vilket oftast är distributionsbolaget. Rätta mig gärna om jag har fel.

Min slutsats blir med andra ord att det främst är i distributionsledet som som problemet sitter idag; en mellanhand som börjar tappa värde i och med den digitala försäljningens framgångar. Men på grund av att de har rätten att äga distributionsmonopol över enskilda produkter genom att ta över den ekonomiska upphovsrätten från skaparen har de möjligheten att jaga sina egna potentiella kunder utan att tappa några egentliga marknadsandelar. Borde inte lösningen bli att släppa loss detta monopol och låta flera distributionsbolag konkurrera på lika villkor om samma produkt? Då har jag som kund möjlighet att ta ett moraliskt ansvar och gå till den distributör jag känner att jag litar mest på, och som dessutom ger mig bäst avtal kring produkten. Rent juridiskt tänker jag mig, som inte läst många sidor juridik, att istället för att skaparen ger bort sin ekonomiska bit av upphovsrätten till distributionsbolaget, får istället bolaget tillgång till att använda sig av denna. På så sätt behöver inte digitala tjänster som Spotify gå omvägen via skivbolagen för att få använda sig av artisters låtar, och författare kan lägga upp eböcker direkt på sin blogg utan att behöva oroa sig för att bokförlaget äger rättigheter till boken. Då skaparen har möjlighet att dela med sig av den till flera aktörer samt får större ekonomisk makt över sitt verk kommer förhoppningsvis innovationen kring nya finansieringsmodeller att komma igång på allvar, när de för en gång skull blir tvungna att spela efter samma regler som alla andra typer av marknader behöver.

Eller är jag helt fel ute?

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.