I början fanns Kaos.

En av människans kanske viktigaste egenskaper är hennes möjlighet att skapa representationer och metaforer. Detta ger inte enbart möjlighet att uttrycka sig i fantastiska poesier om hur kärleken likt horisonten aldrig kommer nå slutet (det finns en anledning till att jag inte skriver poesi), utan representationer är själva anledningen till att vi över huvud taget har förmågan att uttrycka oss i ord, både fonetiskt och skriftligt. Ty ett ord är lika innehållslöst som vakuum utan dess innebörd; dess representation av en idé eller tanke.

Dessa innebörder för olika ord skiftar inte enbart mellan kultur och språk, utan även mellan individ och individ. En mening har aldrig samma betydelse för två olika människor, för dess betydelse påverkas av individens uppväxt, misslyckanden, kontext och reflektioner (eller brist på). Vare sig det är ord som lögn eller livbåt. Eller tid för den delen.

Just tid är extra spännande, för olika perspektiv på tid har präglat olika kulturer lika länge som begreppet har funnits, och har format hela samhällens sätt att fungera. I kinesiskan saknar man helt tempus och med det den västerländska synen på tid som linjär, utan istället har man bland annat diverse partiklar för att uttrycka när man ansett att ett läge har förändrats sedan tidigare, eller när något har passerat. Detta cirkulära sätt att se på tid härstammar från ett bondesamhälle där allt som spelade roll återkom dagen därpå. Solen gick upp och ner, årstiderna återvände, växters växande och så vidare. Ett sådant perspektiv gör att det lätt kan ses som att man har otroligt gott om tid på sig, och att då komma för sent till ett möte eller att förlänga en lektion ses som småsaker i vardagen. Dock har man under senaste århundradet blivit allt mer influerad av västerlänningar och deras behov av tidsprecision ju mer industrialiserat samhället har blivit, men orientaliska personers preferens av att använda vaga ord som ”om en stund” i kontexter som västerlänningar inte är vana vid skapar inte helt sällan förvirring.

Perspektiv återkommer i allt. Varför vi väljer att äta fullkornsbröd till frukost, varför man väljer att heja på ett visst fotbollslag. Eller hur det kommer sig att några promille i sänkt skatt kan upplevas som en återvändsgränd mot ett helvete fyllt med nazizombies och särskrivningar.

Det är nu vi börjar närma oss grunden för hur svensk blockpolitik ser ut idag. Vi har idag två politiska block där den största skillnaden inte ligger i politiken, utan i retoriken. Om vänster- och högerblocket skulle få måla upp var sin sida av en fjäril skulle målningen bli näst intill symmetrisk, men de skulle trots det fortsätta att argumentera över vems mönster på vingarna som var vackrast. Allt handlar om perspektiv, och vi lever i ett samhälle där politiker har blivit blinda för varandras synsätt. Och tills den dagen det slutas att diskuteras marginalpolitik och visionärerna får komma till tals kommer det fortsättas att suckas i skolor och klassrum när någon nämner ordet politik. Ett ord vars innebörd går mot en gråare betydelse för var dag som går.

Världen består inte av två fotbollslag.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det har nog inte undgått så många vid det här laget att jag studerar kinesiska, då min förmåga att uttrycka frustration mestadels runt tentaperioder för språket är bland mina främsta (och för många mest irriterande) egenskaper. Men det är faktiskt ett oerhört spännande och intressant språk, speciellt med tanke på den kultur och historia som tillhör ämnet. Då skriftsystemet som välkänt består av ideogram får man snabbt en någorlunda inblick i hur kineser har levt under de 3000 år som detta existerat och speciellt vilka referensramar de levt under. Att 好 (hǎo, bra) består av tecknen för son och kvinna visar till exempel hur viktig familjens roll varit under årtusenden. Men detta är inte enbart viktigt ur historiskt perspektiv, utan minst lika viktigt för att förstå den kinesiska kulturen som den ser ut idag, inklusive dess referensramar. För när man i sitt skriftspråk har 3000 års historia precis vid pennspetsen känns de senaste 20 åren trots de otroliga förändringarna som ägt rum, speciellt hos Kina, inte som en särskilt lång period.

Men trots den korta perioden har otroligt mycket skett sedan dess och kanske främst i form av internets födelse och utveckling. Det känns verkligen som en tredjedels evighet sedan, speciellt för mig som inte är mycket äldre än nätet, men för 20 år sedan satt vi fortfarande primärt med papper, kuvert och frimärken och höll tummarna för att brevet skulle dyka upp dagen efter (så länge det inte var helg), och skulle fortsätta göra så i några år till. Det har kort och gott utvecklats otroligt fort, och det är med detta perspektiv man borde titta på de politiker och upphovsrättsivrare som försöker sig på att ”tämja” internet. För dessa är internet som ett helt annat land med en annorlunda kultur, just för att de inte växt upp med det eller lagt ner den (stora mängd) tid det skulle innebära att förstå det, och historian har lärt oss hur nya kulturer brukar behandlas. De lever i en annan verklighet med andra referensramar och försöker tillämpa dessa ramar när de lagstiftar kring nätet och dess användare. På samma sätt som att svensk politik skulle vara katastrofalt för Kina gör tillämpning av lagar stiftade innan internets uppkomst betydligt mer skada än nytta för dess utveckling.

På samma sätt som att vi inte bör ha någon större makt över utländsk politik bör inte heller politiker som inte förstår sig på internet ha över informationspolitik. Därför behövs Piratpartiet i riksdagen, och därför ska Piratpartiet in i riksdagen.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Göran Widham borta på Sagor från livbåten delar med sig av sina tankar kring Piratpartiets värderingsdokument och främst delen om vår syn på kunskap, ett måste att läsa!

Jag tror det finns ett antal outtalade åsikter som de flesta i Piratpartiet delar och som har att göra med vår syn på informationsfrihet att göra. Öppenhet, transparens och tolerans är inte något enbart staten ska ha mot medborgarna utan även nationer mot nationer, medborgare mot medborgare. Internet suddar bort statsgränser på ett aldrig tidigare skådat vis och finns enbart i den digitala världen som ett litet irritationsobjekt. Det är här kunskapssynen kommer in, en kunskapssyn de flesta idag delar och något som troligtvis kommer vara ett problem imorgon i takt med globaliseringen.

Världen över byggs det välfärdssamhällen mer än någonsin, och bara i Kina påbörjades 2006 5,5 miljoner universitetsutbildningar (varav 2 miljoner inom ingenjörsämnen). Under 2009 letade 4,5 miljoner nyutexaminerade jobb. Är det meningen att ett land som om några år kommer ha färre antal invånare än vad Kina får nyutexaminerade studenter per år ska kunna konkurrera mot detta? För Kina är inte längre enbart världens industrigolv, och västvärlden är livrädda för möjligheten att det en dag blir ombytta roller. När västvärlden bestämde sig för att bli världens kunskapkran och lämna producerandet till en billigare tredjepart stärktes immaterialrätten kraftigt världen över (i U-länder oftast motvilligt) för att hålla fast vid detta; resterande världen skulle enbart få använda informationen när vi tycker det är ok samt för dyra licensavtal. Den bilden blir allt skevare, speciellt i takt med en ständigt ökande siffra internetanvändare där vem som helst har möjlighet att vara producenten; områden som tidigare saknade naturliga tillgångar att exportera har nu hela den uppkopplade världen på andra sidan skärmen redo att konsumera dess produkter.

Ifall vi tar en titt på Piratpartiets politik ett ögonblick och studerar vad som skulle hända ifall vår immaterialrättspolitik realiserades världen över kan man snabbt göra ett antal antaganden:

• Världen kommer få tillgång till all tidigare inlåst kunskap utan licenskostnader.
• U-länder kommer ha det betydligt lättare att komma ikapp när produktionskostnader minskar.
• U-länder kommer sitta på billiga produktionskostnader, världens kunskap och tillräckligt med utbildade personer för att inte behöva köpa hjärnkraft från de tidigare kunskapsproducenterna.

Väst kommer med andra ord tappa stora mängder inkomster och affärsområden i och med att kunskap och information släpps fri. I ett samhälle med kraftig inflation av kunskap minskar värdet i det nämnda. Man har inte längre något intressant att konkurrera med för att kunna tillverka de där skorna borta i öst till billigare kostnad. Vi är dömda!

Nåja, det löser sig. Först och främst ger jag inte mycket för vi mot dem-mentaliteten ovanför, och när kunskapsmonopolen tas bort görs tävlingsreglerna något mer rättvisa världen över. Kanske tävlingsinstinkten och visionerna återkommer hos länder som länge haft det lite väl bekvämt på andras bekostnad?

Men det finns faktiskt något som kan göras! För att återkoppla till Görans bloggpost om vår kunskapssyn finns det ett affärsområde man försummar än idag, och det är vad som sker mellan processen kunskap och tillämpad kunskap: Innovation och kreativitet. Ett område med outnyttjad potential som inte går att kopiera. För varje individ är unik med sitt perspektiv och sätt att tänka och hitta lösningar. Det handlar om att uppmuntra och ta tillvara på kreativiteten på ett helt annat sätt än vad som görs idag, och det börjar redan på dagis.

Det är nu man märker hur informationspolitiken vävs in i allt fler områden, allt det handlar om är att se vad för konsekvenser politiken får på samhället. Piratpartiet har haft sin fyraårsdag och vi har hittills främst inriktat oss på immaterialrätt och integritet. Att hålla annan politik utanför var ett oerhört viktigt beslut, då man som nystartad organisation omöjligt har förmågan att hålla allt för många bollar i luften samtidigt. Men organisationen växer och mognar, liksom vår politik. Det handlar om att ta små steg, ha tålamod och låta det komma naturligt.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

If you’re going to lead my country,
If you’re gonna say it’s free
I’m gonna need
a little honesty

Just a few honest words
It shouldn’t be that hard
Just a few honest words
Is all I need

I don’t need no handshake
No firm look in the eye
Don’t tell me what you think I,
I ought to hear

I don’t need no high life
No fancy premiers
Just tell me what you really think
Without fear

Just a few honest words
It shouldn’t be that hard
Just a few honest words
Is all I need

Love is a bitter food
You’ve learned to eat
You still don’t know, oh,
Where it grows

And our love of freedom
Holds a veil over our eyes
Rights that are given
Can be taken away

Just a few honest words
It shouldn’t be that hard
Just a few honest words
Is all I need

We don’t choose our leaders
The choose themselves
Tell me again
About democracy

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det är lite spännande hur vissa människor ibland lyckas påverka ens framtid totalt utan att själv vara medveten om det, eller ha den minsta avsikt att göra det. Visserligen låg min framtid precis då vid ett vägskäl; huruvida jag skulle ställa upp i primärvalet för Piratpartiets riksdagslistor, så steget till påverkan var inte det största. Jag har under hela tiden mer lutat åt nej. Det har aldrig varit så att jag tvivlat på att jag skulle göra ett bra jobb, för det tror jag. Jag skulle troligtvis köra slut på mig själv, men resultatet skulle vara ett gott sådant. Dock skulle det aldrig vara för min skull. Mina intentioner skulle strikt vara att så gott jag kunde hjälpa till att få in partiet i riksdagen, några egna riksdagsambitioner har jag aldrig haft. Men min plats på listan hade inneburit en annan persons avsaknad på den, en person som väldigt troligt ville det betydligt mer än jag. Det kändes aldrig riktigt helt okej, men för varje liten knuff från många bäckar små verkade svaret till slut ha ändrats. Dagen innan kandideringsperioden inför primärvalet skulle avslutas hade jag med knapp tidsmarginal till slut bestämt mig för att ställa upp.

Primärvalet förlängdes och jag fick ytterligare lite tid på mig att förbereda med allt från pressfoto till att finslipa mitt fokus i partipolitiken. Det var samtidigt någonstans här som allas vår Emma skrev en post på forumet om varför hon själv valt att inte ställa upp.

En av de största anledningarna att jag inte ställer upp är att jag inser att jag skulle bli ensam om jag gör det. Jag vet att jag skulle åläggas ansvar som jag egentligen inte har formellt ansvar för. Ställas till svars för saker som är irrelevanta för mitt politiska arbete. Jag vet detta för att jag ser det hela tiden.. [...]

När jag gör något försöker jag göra det ordentlig. Folk ber mig göra saker fast ger mig inte stöd längs med vägen (det här är erfarenheter jag gjort ofta i vår organisation). Man lämpar över ansvaret i knät på någon, utan att ens fundera över vad det ansvar kan bestå av, ge ordentliga instruktioner eller delta i någon form av brainstorming kring vad projektet ska leda till. Blir det fel så är man snar att kritisera de man lagt ansvaret hos utan att ens ha hjälpt dem på vägen. Detta blir alla utsatta för som någon gång tagit ansvar, tror de flesta känner igen sig här. [..]

Det är som sagt spännande hur enskilda människor lyckas påverka ens framtid så tvärt. För vare sig hon ville eller inte fick Emma mig i det ögonblicket inse att min roll inför riksdagsvalet inte var som kandidat.

Jag tror inte riktigt många av kandidaterna som ställt upp insett just detta, hur otroligt ensamt kandideringen i värsta fall kan bli. Det är nog mer än en person som kommer inse att det arbete hen har tagit på sig som riksdagskandidat är alldeles för slitsamt för att kunna ta sig igenom det ensam. Därför bestämde jag mig i det ögonblicket att den enorma mängden tid och arbete jag skulle lägga ner på att själv kandidera kommer jag istället att tillägna våra riksdagskandidater och se till att de gör ett så bra jobb som det bara går. De behöver verkligen all stöd de kan få, och även om jag av geografiska skäl lär fokusera på våra göteborgspirater kommer jag självklart att ställa upp för vem som en knackar på axeln så gott jag kan med allt från bollplankande till att skriva pressmeddelanden. För jag tror starkt på att jag kommer göra störra nytta bakom kameran än vad jag skulle kunna åstadkomma som ensam kandidat.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Hur många tror att vi kommer att ha det bättre i framtiden?

Fredrik Härén är en författare och föreläsare som för cirka två år sedan gjorde en par föreläsningar kring innovation, kunskap och globalisering  som visades på SVT. Internet glömmer aldrig och dessa ligger självklart uppe på YouTube nu. Även om jag personligen inte är helt förtjust i hans talarstil tar han upp många viktiga poänger under föreläsningens gång, och citatet ovan är bland det sista han frågar publiken, och resultatet är det som främst har fastnat i huvudet efter jag såg den.

En tredjedel av publiken räckte upp handen. Bara en tredjedel tror på en bättre framtid. Det är bara en tredjedel som har visioner kring en framtid som sparkar nutidens arsle i awesomeness. Jag tror jag börjar förstå varför världen är på väg åt det håll som vi idag ser, för det är ingen konstig utveckling ifall vi har politiker som ser ner på sina fötter istället för att fästa blicken bortom horisonten.

I mitten av 90-talet hade vi politiker som talade med leenden och glittrande ögon om det nya fantastiska internätet, som satte upp världsledande mål kring tekniken, som skickade det första e-brevet till Bill Clinton, som sa att inom 10 år skulle 90% av befolkningen ha tillgång till supersnabbt bredband. Resultatet blev bland annat en toppposition bland länderna som fildelar mest i världen. Internettrafik strömmar genom Sveriges kablar som hos inget annat land vilket har pressat utvecklingen på vår infrastruktur framåt ytterligare. Vi har mycket att tacka fildelningen för en ledande plats inom IT, en plats som börjar falla allt längre ner på listan. Vad hände egentligen?

Vi behöver återigen politiker som ser möjligheterna i ny teknik, och inte bara problemen. Vi behöver nya visionärer.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.