Det är lite spännande hur vissa människor ibland lyckas påverka ens framtid totalt utan att själv vara medveten om det, eller ha den minsta avsikt att göra det. Visserligen låg min framtid precis då vid ett vägskäl; huruvida jag skulle ställa upp i primärvalet för Piratpartiets riksdagslistor, så steget till påverkan var inte det största. Jag har under hela tiden mer lutat åt nej. Det har aldrig varit så att jag tvivlat på att jag skulle göra ett bra jobb, för det tror jag. Jag skulle troligtvis köra slut på mig själv, men resultatet skulle vara ett gott sådant. Dock skulle det aldrig vara för min skull. Mina intentioner skulle strikt vara att så gott jag kunde hjälpa till att få in partiet i riksdagen, några egna riksdagsambitioner har jag aldrig haft. Men min plats på listan hade inneburit en annan persons avsaknad på den, en person som väldigt troligt ville det betydligt mer än jag. Det kändes aldrig riktigt helt okej, men för varje liten knuff från många bäckar små verkade svaret till slut ha ändrats. Dagen innan kandideringsperioden inför primärvalet skulle avslutas hade jag med knapp tidsmarginal till slut bestämt mig för att ställa upp.

Primärvalet förlängdes och jag fick ytterligare lite tid på mig att förbereda med allt från pressfoto till att finslipa mitt fokus i partipolitiken. Det var samtidigt någonstans här som allas vår Emma skrev en post på forumet om varför hon själv valt att inte ställa upp.

En av de största anledningarna att jag inte ställer upp är att jag inser att jag skulle bli ensam om jag gör det. Jag vet att jag skulle åläggas ansvar som jag egentligen inte har formellt ansvar för. Ställas till svars för saker som är irrelevanta för mitt politiska arbete. Jag vet detta för att jag ser det hela tiden.. [...]

När jag gör något försöker jag göra det ordentlig. Folk ber mig göra saker fast ger mig inte stöd längs med vägen (det här är erfarenheter jag gjort ofta i vår organisation). Man lämpar över ansvaret i knät på någon, utan att ens fundera över vad det ansvar kan bestå av, ge ordentliga instruktioner eller delta i någon form av brainstorming kring vad projektet ska leda till. Blir det fel så är man snar att kritisera de man lagt ansvaret hos utan att ens ha hjälpt dem på vägen. Detta blir alla utsatta för som någon gång tagit ansvar, tror de flesta känner igen sig här. [..]

Det är som sagt spännande hur enskilda människor lyckas påverka ens framtid så tvärt. För vare sig hon ville eller inte fick Emma mig i det ögonblicket inse att min roll inför riksdagsvalet inte var som kandidat.

Jag tror inte riktigt många av kandidaterna som ställt upp insett just detta, hur otroligt ensamt kandideringen i värsta fall kan bli. Det är nog mer än en person som kommer inse att det arbete hen har tagit på sig som riksdagskandidat är alldeles för slitsamt för att kunna ta sig igenom det ensam. Därför bestämde jag mig i det ögonblicket att den enorma mängden tid och arbete jag skulle lägga ner på att själv kandidera kommer jag istället att tillägna våra riksdagskandidater och se till att de gör ett så bra jobb som det bara går. De behöver verkligen all stöd de kan få, och även om jag av geografiska skäl lär fokusera på våra göteborgspirater kommer jag självklart att ställa upp för vem som en knackar på axeln så gott jag kan med allt från bollplankande till att skriva pressmeddelanden. För jag tror starkt på att jag kommer göra störra nytta bakom kameran än vad jag skulle kunna åstadkomma som ensam kandidat.