Vikta hörn och tejpade sidor
Jag läser inte så ofta.
Är det något jag önskar jag hade mer tid för skulle det vara att få läsa. För att jag ska kunna sätta mig ner med en bok måste det antingen vara kurslitteratur eller så måste jag vara helt säker på att jag verkligen inte har något annat på axlarna. Försöker jag trots att jag inte är totalt rastlös vandrar tankarna lätt iväg till det jag egentligen borde sitta och göra; plugga tecken, svara på mail, klippa naglarna…
Rätt jobbigt faktiskt, speciellt när jag alltid har en fem sex böcker ståendes i bokhyllan jag gärna skulle vilja börja läsa när som helst. Extra jobbigt då jag har ganska svårt för böcker som enbart står på hyllorna och samlar på sig ett par tjocka lager av damm, för böcker ska användas. Jag har en ganska romantiserad bild av den gamla utslitna boken. De ska läsas, analyseras, tas med på bussar och spårvagnar, nedklottrade med vartenda hörn vikt. Man tar tillvara på de möjligheter som finns i begränsningarna med en analog bok och som gör att vi fortfarande än idag föredrar den trots dess relativt konstanta format i ganska många århundraden framför dess digitala och dynamiska konkurrent.
Jag är helt enkelt inte så bra på det här med bokhyllor. Det blir lite problematiskt när man köper hem böcker och försöker undvika en större bokhylla. För att komma runt det och samtidigt uppfylla det tidigare behovet av att böcker ska användas ger jag ganska ofta bort mina böcker till vänner och bekanta, på villkoret att när de läst färdigt dem är det deras tur att ge bort dem under samma… låt oss kalla det licens. Min förhoppning är då att efter tillräckligt många steg i kedjan kommer böckerna vara utnyttjade mot bristninggränsen av vad de klarar. Att marginaler ska vara nerklottrade med anteckningar, sidor fasttejpade, ryggar utslitna. Direkt oigenkännbar med andra ord. En önsketanke naturligtvis, det har vad jag vet aldrig nått det målet, men jag gillar fortfarande föreställningen och hoppas att någon bok kommer dit. En bok vars innehåll förmedlats till bristningsgränsen. Har jag tur får fler inspirationen och gör samma sak med sina egna gamla böcker.
När Mathias Klang då skriver om att släppa lös en del av sin boksamling på Göteborgs gator blir jag tokglad! Att låta böckerna leva sina egna liv och dessutom få deras äventyr återberättade på BookCrossing är en underbar idé som får texterna att hamna under nytt ljus, nya ögon och nya perspektiv istället för att låta dem stå i samma bokhylla i samma vardagsrum för att antagligen aldrig plockas upp och läsas igen. Vad gör de för nytta där?