Vid skrivande tillfälle befinner jag mig i mitt kolsvarta studentrum där syrsor, fläkt samt mitt eget knattrande på tangentbordet är det enda som omger mig. Alldeles strax passerar klockan midnatt och torsdag uppenbarar sig. Lär ha många vakna timmar framför mig, då en bieffekt av att sova bort illamående under dagen är förändrad dygnsrytm — där ser man. Internet saknas också, något som sedan ankomst till Hangzhou varit standardläge. Abstinensen har inte varit så kraftig som jag faktiskt trodde och försvann ganska fort, med tanke på hur beroende jag varit av att ha internet tillgängligt jämt hemma i Sverige. Tvärtom har det faktiskt varit ganska avkopplande med vetskapen att saker fortsätter även utan min inblandning och vetskap, men visst råkar man av ren reflex ta upp sin iPhone ur fickan för att göra ett misslyckat försök att läsa e-post eller Twitter.
Japp, sedan måndags befinner jag mig i min studieort Hangzhou – jämfört med Shanghai en ganska annorlunda stad och ger vid första anblick helt olika intryck, där Hangzhou med sin nära natur och renare luft ger en tryggare känsla medan storebrodern är betydligt mer intensiv och händelserik. Ett lugn utbreder sig över staden tack vare sin glesare bebyggelse jämfört med Shanghai, och det verkar som att man jobbar hårt på att behålla sitt varumärke som en av Kinas vackraste städer.
Outsider-känslan finns fortfarande kvar inombords, på grund av sitt yttre, men har stagnerat betydligt jämfört med det vattenfall man fick över sig när man först anlände i Shanghai. Den gör sig dock snabbt påmind så fort kineser ber om att få ta kort tillsammans med en – med den enda anledningen är att man inte är från öst.
Det känns skönt att äntligen vara framme i staden man främst kommer att tillbringa sin tid i Kina. Avsaknad av rutiner gör att dagarna känns väldigt långa, och det är inte att man ibland funderar på hur sex månader ska lyckas passera. Hittills har en betydande del av förberedelser inför resan samt under de första dagarna i Kina gått åt till att närmast bokstavligen våldtas av deras byråkrati. Mängden formulär som fyllts i, papper som skrivits under, foton man gett bort och kopior av passet som behövt göras skapar känslan att systemet är ungefär lika stadigt som ett korthus under stormvarning, och det enda som får det att hålla ihop är stora kvantiteter av tejp och envishet.
Exempel? För att föra över studieavgiften till universitetets konto från ett utländskt behövde vi först ta ut 9000 RMB (motsvarar ungefär detsamma i kronor) i kontanter. Bara det är en läskig tanke att bära omkring på, värt att notera är att deras högsta sedel är 100 RMB som tillsammans bildar ett litet berg av sedlar att bära omkring på. Det fanns ett problem, dock – bankomaterna ville inte ta ut mer än 3000 RMB per dag. Istället låter vi en banktjänsteman göra pappersarbete för att ta ut en större summa kontanter som vi sedan får lämna in igen – för att föras över på ett bankkonto inom samma bank. Detta tog nära en halvtimme och krävde, förutom banktjänstemannen, två extra assistenter och kostade oss 300 RMB i avgift. För en sak som kan lösas inom en minut i Sverige.
När natt återvänder till dag kommer jag förhoppningsvis lyckas få mitt internetkonto till rummet, vilket kommer innebära ytterligare en kopia på passet. En kopia de sedan tidigare redan fått.
Varför?
Idéer:
Skrämma bort utlänningar — för att ta över världen
Döda tid — för att ta över världen.
De ser ett egenvärde i byråkrati — för att ta över världen.
Skapa extra jobb — för att ta över världen
Göra pappers- och kopieringsbranschen glada — för att ta över världen.
Försöka skapa en levande, självtänkande byråkratisk organism där varje byråkrat är en cell i en enorm kropp — för att ta över världen.
Klockan har passerat midnatt och sitter på ett AC-kylandes hotellrum. Internet är trasigt på en nivå långt över frustreringsgränsen. Ute är det liv till tusen och barn springer omkring tillsammans med sina föräldrar trots nattens intrång och morgondagens tidiga påbörjan. Stora pompösa gator blandas friskt med kaosartade slumområden, som trots sitt yttre aldrig känns otryggt på något sätt. Och tack vare vårt yttre verkar folk extra hjälpsamma med att göra vår förvirring en aning klarare, likaså desto mer benägna på att vi ska köpa just deras varor.
Det är människor överallt, med mer eller mindre konkreta och självklara syften. Ett antal sitter på vägkanten bredvid ett gatustånd och tittar på teve medan försäljaren väntar på kunder. Oklart om de sedan tidigare känner varandra. Överallt finns fordon i alla format, från cyklar som drivs på manna-, motor- och elkraft till de mest bensinslukande bilar. Alla har gemensamt att de försöker överrösta varandra i ett organiserat kaos. Och jag förstår ingenting.
Jag har enbart hunnit vara här i 6 timmar, som i jakt på någonstans att sova mestadels bestod av att försöka leta efter diskreta röda trådar i oordningen, men stadens första intryck var artad – kaosartad, egenartad, särartad – och jag vill ha mer. Vi har morgondagen på oss innan avfärd mot studieorten!
I drygt en månad och lite till har en betydande del av mina och redaktionens dagar gått åt till att få 2022.nu rulla så smidigt som möjligt — en uppgift som på förhand verkade betydligt lättare än vad det faktiskt var. Men nu har en vänskap med rutinen bildats, en relation som hittills verkar vara ömsesidig och gör arbetet relativt snabbt.
Nu är det på minuten, vid publiceringstillfället, en vecka kvar till första flyget från Landvetter tar av mot Istanbul och därefter några timmars väntan innan den sista sträckan mot Kina och Shanghai påbörjas.
En vecka. Eller likväl 604 800 sekunder, varav drygt 1800 av dessa går åt till att få ihop detta inlägg. Ytterligare cirka 16 800 lär behövas för att packa, 1500 för dubbelkoll och 9 700 för att packa om. För att inte tala om de 234 000 som jag kommer tillbringa sovandes. Och kvar har vi 342 800 jag kommer behöva fördela på avsked och kramar till vänner och familj samt obligatoriskt omkringirrande i jakt på saker jag kan tänkas ha glömt under min förberedelse.
Jag kan inte låta bli att förundras över vart den långa tiden jag pratade så gott om för inte ens två månader sedan tog vägen. Det känns som knappt en vecka sedan jag först insåg att man faktiskt kanske ska ta sig till fastlandet borta i öster. Jag säger insåg, för jag minns inte ett tillfälle när jag faktiskt bestämde mig för att resan skulle bli av utan det har snarare varit en naturlig process med studerande, nyfikenhet och ännu mer studerande som lett fram till resultatet som påbörjas på fredag. Av nästan övermänsklig natur känns det såhär inpå de sista dagarna innan avfärd, då avsaknaden av någon som helst kontroll över beslutet sticker lite i ögonen.
Vad resan ska ge mig vet jag ej ännu (även om bättre språkkunskaper visserligen är en rimlig förhoppning) utan det får bli reflektioner både under tidens och erfarenheternas gång som insikter inträffar. Mycket av det kommer förhoppningsvis mer eller mindre kontinuerligt upp på bloggen, även om facit över mina tidigare bloggvanor inte är det mest spektakulära.
Rädsla, nyfikenhet, förvirring och entusiasm – inte sällan samtidigt – är ett urval av känslor som präglar min vardag för tillfället. Jag har fortfarande ganska dålig koll på vad som kommer att hända väl på plats i Shanghai och försöker intala mig själv att detta är en del av charmen; detta till synes inväntande kaos. Det är inte lika lätt som man kunde hoppas.
Nu är det visserligen inte Shanghai som den är den huvudsakliga orten jag kommer befinna mig i under de kommande sex månaderna, även om det länge såg ut att bli så, utan Hangzhou – en med sina drygt nio miljoner invånare lite mindre ort jämfört med Shanghai (nåja, relativt sett åtminstone). Avståndet mellan städerna är dock tillräckligt nära för att jag kan förvänta mig tillbringa ganska många helger hos storebrodern; cirkus en och en halv timma med tåg. Väl på plats kommer vardagarna främst bestå av kinesiskastuderande på Zhejiang University och helger av någon form av försök till tillämpning av de nyvunna kunskaperna. Trots ett års studier av språket i Sverige känns ens färdigheter minst sagt bristfälliga, och visst råder det en viss tveksamhet kring huruvida man kommer kunna kommunicera över huvud taget med befolkningen när man väl kommer fram (jag väntar fortfarande på bekräftelse på att de faktiskt talar kinesiska).
Men det löser sig! Språket lär man sig, maten vänjer man sig vid och kineser är nog rätt trevliga trots ens fördomar om allt ifrån deras skostorlek till bristen på kritiskt tänkande om den rådande regimen. Fördomar allmänt är en sådan vara man förhoppningsvis har mindre av några månader senare. Trots att osäkerheten ovan kan låta som ånger är jag faktiskt extremt taggad inför de utmaningar, misstag och framgångar som väntar mig i fjärran öster, för i värsta fall har man åtminstone en extra historia att berätta för vänner hemma i det trygga Sverige.
Förra veckan hölls en partiledardebatt på Stockholm Pride, och när jag i efterhand kollade igenom inspelningen märkte jag en skillnad mellan Piratpartiet och de andra partierna – för när alla andra partier pratade om att förändra pratade Piratpartiet om att stoppa. När andra partier pratade om att göra rätt i framtiden pratade Piratpartiet om vad som gjorts fel i dåtiden.
Detta är inte en särskilt medryckande retorik i det politiska samtalet, men är tyvärr något man väldigt snabbt hamnar i när man pratar ur ett integritetperspektiv. För det är ett politiskt område som enbart lever på att andra gör fel – ett högst reaktivt område som vi själva inte kan styra utan måste förlita oss på att andra gör snedsteg för att få uttrycka oss.
Integritet är en essentiell del av vår politik idag – och ska vara – men risken finns att i jakt efter halmstrån trillar vi allt djupare ner i integritetshålet och uttalar oss om allt mer drastiska händelser, och till slut kommer vi omedvetet att få den där foliehattstämpeln vi så desperat försöker undvika. För att inte måla in oss i ett hörn behöver Piratpartiets integritetspolitik utvecklas. Den stora frågan: Hur?
Valfläsk är inte min grej. Jag tänker inte få dig att tro att Piratpartiet kommer att göra livet för dig som fattig eller utstött lättare. Jag tänker inte sätta mig på en hög häst och påstå att jag vet vad som är bäst för dig och ditt liv. Det enda jag kan säga är att jag tror att de som har det sämst i samhället alltid är de som utsätts för störst misstro. Och om man börjar vända den misstron tillbaka blir åtminstone det sociala stigmat lättare. Det är inte allt, men det är ett steg åt rätt håll.
Att fattiga och på annat sätt förtryckta också blir hjälpta av fri information och ett fritt internet ser jag som en självklarhet.
Och även jag ser det som en självklarhet. Piratpartiets principer hade inte funnits om det inte vore för en stark tro på människan och hennes vilja att göra gott – annars hade diverse övervakningslagar kanske varit motiverade. Människan som kollektiv ska helt enkelt inte bestraffas för enskilda undantags misstag.
Piratpartiet handlar om två saker: Människotro och framtidstro, och det är något vi behöver uttrycka både starkare och oftare. Det är något som hela vår integritetspolitik baseras på, men vi har hittills enbart talat om det ur perspektivet vad staten inte borde göra, istället för vad staten borde göra.
Staten borde ha förtroende för sina medborgare, för det är först då som medborgare kan skapa ett förtroende för staten.
Piratpartiet är i grunden ett humanistiskt parti – det behöver lyftas!
En av människans kanske viktigaste egenskaper är hennes möjlighet att skapa representationer och metaforer. Detta ger inte enbart möjlighet att uttrycka sig i fantastiska poesier om hur kärleken likt horisonten aldrig kommer nå slutet (det finns en anledning till att jag inte skriver poesi), utan representationer är själva anledningen till att vi över huvud taget har förmågan att uttrycka oss i ord, både fonetiskt och skriftligt. Ty ett ord är lika innehållslöst som vakuum utan dess innebörd; dess representation av en idé eller tanke.
Dessa innebörder för olika ord skiftar inte enbart mellan kultur och språk, utan även mellan individ och individ. En mening har aldrig samma betydelse för två olika människor, för dess betydelse påverkas av individens uppväxt, misslyckanden, kontext och reflektioner (eller brist på). Vare sig det är ord som lögn eller livbåt. Eller tid för den delen.
Just tid är extra spännande, för olika perspektiv på tid har präglat olika kulturer lika länge som begreppet har funnits, och har format hela samhällens sätt att fungera. I kinesiskan saknar man helt tempus och med det den västerländska synen på tid som linjär, utan istället har man bland annat diverse partiklar för att uttrycka när man ansett att ett läge har förändrats sedan tidigare, eller när något har passerat. Detta cirkulära sätt att se på tid härstammar från ett bondesamhälle där allt som spelade roll återkom dagen därpå. Solen gick upp och ner, årstiderna återvände, växters växande och så vidare. Ett sådant perspektiv gör att det lätt kan ses som att man har otroligt gott om tid på sig, och att då komma för sent till ett möte eller att förlänga en lektion ses som småsaker i vardagen. Dock har man under senaste århundradet blivit allt mer influerad av västerlänningar och deras behov av tidsprecision ju mer industrialiserat samhället har blivit, men orientaliska personers preferens av att använda vaga ord som ”om en stund” i kontexter som västerlänningar inte är vana vid skapar inte helt sällan förvirring.
Perspektiv återkommer i allt. Varför vi väljer att äta fullkornsbröd till frukost, varför man väljer att heja på ett visst fotbollslag. Eller hur det kommer sig att några promille i sänkt skatt kan upplevas som en återvändsgränd mot ett helvete fyllt med nazizombies och särskrivningar.
Det är nu vi börjar närma oss grunden för hur svensk blockpolitik ser ut idag. Vi har idag två politiska block där den största skillnaden inte ligger i politiken, utan i retoriken. Om vänster- och högerblocket skulle få måla upp var sin sida av en fjäril skulle målningen bli näst intill symmetrisk, men de skulle trots det fortsätta att argumentera över vems mönster på vingarna som var vackrast. Allt handlar om perspektiv, och vi lever i ett samhälle där politiker har blivit blinda för varandras synsätt. Och tills den dagen det slutas att diskuteras marginalpolitik och visionärerna får komma till tals kommer det fortsättas att suckas i skolor och klassrum när någon nämner ordet politik. Ett ord vars innebörd går mot en gråare betydelse för var dag som går.
Hej min kära blogg, det var längesedan vi umgicks nu. Drygt två månader sedan, om jag inte minns fel?
Det är inte så att jag har menat att försumma dig på något sätt utan det är mest så att andra saker har hamnat i vägen som har fått prioriteras. Fast det var inte helt sant. Tiden har funnits, men ibland behövs omotiverade pauser och denna var just en sådan. Vad sägs om att försöka på nytt?
Som tröst kan jag tipsa om en helt fantastisk artist jag hittade här om dagen; The Tallest Man On Earth. Han gör underbar folkmusik med en intensivt gäll röst som tränger rakt in under huden på ett sätt som gör att man blir fastspikad vid vartenda ackordbyte.
Jag tror det blir dags att sätta på nya strängar på guran och själv lära mig lite av hans alster, men tills dess blir det att sluka vartenda ord och tonbyte.
Jag sitter sedan medlemsmötet i oktober förra året med i Piratpartiets valberedning tillsammans med Mab, Mimmi, Jonathan, Marco och Janne som har i uppdrag att lägga fram ett förslag på ny styrelse, valberedning och revisorer till nästa årsmöte som sker nu i april. Själv halkade jag in lite på ett bananskal efter att ett motförslag till valberedningens förslag hade lagts i sista stund som årsmötet föredrog. Tyvärr har jag varit sämre på att blogga om mitt arbete i valberedningen än vad som från början var tanken, men tänkte göra ett krafttag nu i slutspurten.
Valberedningen höll ett möte igår söndag där vi bland många saker diskuterade transparensen i vårt arbete. Detta var ett ämne som jag personligen känner vi borde ha hållit redan första gången vi träffades, men har av diverse anledningar inte blivit av förrän nu. Tråkigt kan man tycka, men bättre sent än aldrig!
Vi bestämde oss i vilket fall för att anta följande punkter:
Under arbetets gång presenteras…
Valberedningens tankar på hur vi planerar förändra valberedning, styrelse och revisorer ur organisatoriskt perspektiv (dvs inte vilka som ska bytas ut etc.)
Redovisa tydligt de kriterier som går att redovisa
Processen visas löpande på forumet och på bloggar kontinuerligt efter att ha haft möten.
Öppna upp för diskussioner kring tankarna i Piratpartiets forum.
Vid presentation av förslag medföljer även…
En noggrant genomgående rapport av vår arbetsprocess och -metoder.
Rapporten ska även ta upp idéer till kommande valberedningar om hur de kan förbättra processen.
En lista över samtliga vi har intervjuat under processen och som går med på detta. Annars presenteras de som anonyma.
Publicera kriterierna för vilka som har kallats till intervju.
En utvärdering av vårt arbete.
Vad vi inte kommer göra är att…
Diskutera enskilda medlemmar öppet.
Transparens i en valberedning är en svår balansgång då en stor del av arbetet är av personlig prägel vilket blir extra känsligt i ett så pass integritetsfrämjande parti som Piratpartiet är, men jag känner att vi är på rätt väg. Det kommer inte enbart ge medlemmar möjlighet att få insyn i vårt arbete under halvårets gång och på så sätt själva komma fram till ifall vårt jobb varit legitimt nog för att rösta för våra förslag, utan det ger även en hjälpande hand till kommande valberedningar för att få igång sitt arbete så effektivt som möjligt och inte behöva börja från ruta ett och ett halvår för sent som vi behövde.
Jag ska tillsammansmedresterandeavvalberedningen under veckan som kommer gå in närmare på vårt arbete och jobba för att implementera de punkter som togs upp över.
När man inte har bloggat på 3 veckor börjar ens bortförklaringar ta slut och det blir helt enkelt att inse att det beror mer på ren lathet än vad man vågar erkänna för sig själv. I sökandet efter ett passande ämne att skriva om hittade jag en fråga en god vän till mig ställde för några veckor sedan:
Hej Jimmy! Jag skriver uppsats på tema frihet och försöker göra en koppling till dagens politik. Kan man säga att ditt parti förespråkar ett fritt internet? Eller jag hakar mig så totalt på formuleringarna… Om du skulle skriva en mening som innehåller orden ”Piratpartiet”, ”vill” och ”frihet”, hur skulle det låta då? ”Piratpartiet vill värna om individens frihet på nätet”?
Jag gillar sådana frågeställningar då jag alltid varit mer intresserad av ideologi än sakfrågor. Jag tvingas återgå till den absoluta grunden av Piratpartiets politik, försöka se saker ur ett vidare perspektiv och fundera på vad det faktiskt är för grund våra åsikter står på. En grund som ständigt är i förändring, om än väldigt långsamt och försiktigt, då man i ett såpass ungt parti med lika unga principer inte sällan får nya insikter.
I vilket fall så blev mitt svar på frågan:
Hej Maria! Oj, detta var ingen liten fråga och jag skulle säkert kunna skriva en fem uppsatser om det här. Frågan är inte helt enkel då det väldigt mycket beror på vilket perspektiv man väljer att se det från. Jag ska försöka hålla mig kort!
Man kan säga att PP förespråkar mänskliga rättigheter ur ett informationspolitiskt perspektiv, vilket naturligt innebär ett fokus på internetfrågor då det är det medium som har störst informationsflöde idag och dessutom bygger på flervägskommunikation (och inte bara är en megafonkanal som till exempel radion). Detta skapar inte bara ett otroligt effektivt och snabbt sätt att kommunicera med varandra på helt nya nivåer, utan möjliggör även kartläggning på individnivå över vad, vilka, och hur man kommunicerar. Samtidigt som Piratpartiet vill hålla tillbaka detta övervakandet så mycket som möjligt vill man samtidigt värna och främja deltagarkulturen och möjligheten för internet att fortsätta utvecklas. Det blir en balansgång som kanske är svårare än vad man först tror, då en för hård reglering av internet för bland annat statens och operatörers roll riskerar att bli kontraproduktiv och ta död på den fria kultur som utvecklat internet till vad det är idag, medan en för lös skulle kunna leda till ytterligare missbruk från statens sida.
Det var ett sätt att se det på, men tar man detta till ett lite vidare perspektiv ser man dessutom vad informations- och kommunikationstekniken har skapat (och kommer i ännu högre grad skapa) för samhälle; ett samhälle där geografisk position blir en allt mindre viktig faktor, med mer öppna nationsgränser och där makten ligger betydligt närmare medborgarna än vad den gör idag. Internet skapar möjligheter till transparens och öppenhet hos en stat på helt andra nivåer än vad som tidigare var möjligt. Därför är de krav som Piratpartiet ställer på demokrati, transparens, öppenhet och medborgarmakt hos en stat otroligt höga.
Ett till perspektiv är att man ofta ser att de inskränkningar som görs just på dessa informationspolitiska frågor beror mycket på lobbyism hos stora bolag med ett vinstintresse i att inskränka i just dessa friheter vi försöker bevara och främja, och man kan säga att om man skulle göra en skala med polariteterna människa – företag skulle Piratpartiet hamna väldigt långt bort från det korporativistiska. Piratpartiet ser nya möjligheter hos enskilda individer att skapa och dela med sig av kultur och kunskap på ett aldrig tidigare skådat vis, men idag finns tyvärr ett problem i den hårda immaterialrätten som gör det extremt svårt för kreativa personer att skapa och remixa på de nya sätt som internet skapar.
Att forma en sådan mening du vill ha ur detta är lite knepigt. Ditt förslag stämmer in ganska bra och funkar absolut men jag känner att det inte riktigt täcker in alla delar, kanske på grund av restriktionen i ordval. Det närmsta jag kan komma fram till nu skulle kunna vara ”Piratpartiet vill värna om människors personliga frihet ur ett informationspolitiskt perspektiv”. Det är medvetet vagt formulerat (och gör dig därför kanske inte helt nöjd) då Piratpartiets politik är i ett tidigt stadium och sträcker sig in i områden vi knappt har hunnit börja titta på.
Mitt i diskussioner om datalagringsdirektivet, anonym vård och nätneutralitet kan det vara bra att ibland återgå till ursprunget och fråga sig varför jag tycker detta, driver frågorna och kämpar för ett framtida kunskapssamhälle. Det är enbart då man kan se var sakfrågorna passar in i ett vidare perspektiv, och enbart då vår politik kan utvecklas.
Jimmy Callin, i många kretsar även känd som Kanin, är en nitton år gammal student som ofta tillbringar sommardagarna med att försöka hålla dem upptagna. Till hösten är tanken att fly landet med siktet inställt på Kina och fortsätta lära sig språket som han hittills försökt göra innanför Sveriges gränser. Han sysslar även mycket med informationspolitik och är aktiv i Piratpartiet.
Vad denna blogg handlar om är just detta. Och allt annat.
Vill ni honom något görs det lättast via jimmy.callin [a] gmail.com.